Inom sig själv man är trygg!!

Ja just så ser jag på livet att det bara är inom sig själv man är trygg från andras tankar och ord om en, har aldrig i livet varit en person som utomstående i skola och umgängeskrets har sett som annat en den konstiga fula killen, jag var den i skolan som alla bara höll sig undan ifrån så mycket som möjligt, jag var den som aldrig skulle bli något i vuxen ålder. Varje dag man gick till skolan så kände man klumpen i magen när man insåg att man bara skulle vara i vägen för alla andra så när man gick i 8:an så började skolket och den inåtvända attityden för vänner hade man inga äkta av. Många av dagarna så drog man bara till plugget på morgonen för att nån timme senare dra hem igen när ingen var hemma eller ner på stan och kolla lite i affärer, i skolan ville jag inte vara och klarade inte heller av det. Där fanns ju även min som jag såg det själsfrände och vackraste kvinna jag någonsin har sett, än idag är hon det men förlorade all kontakt med henne lika fort som hon kom in i mitt liv vilket fick mig att helt ta avstånd från skolan som jag minns de, för klarade inte av att se henne i korridoren med sina vänner när man hade gråten i halsen och egentligen bara ville öppna käften och förklara vad jag kände och vad som gjorde att allt gick fel men är man nertryckt i sina skor så får man inte fram många ord. På senare år så har man ju insett att skolåren inte var det bästa och att tonåren skadade mig väldigt mkt fram till mer vuxen ålder, även om jag har mina svackor då och då men nu vet man mer vilka vänner som är äkta och vilka kvinnor som inte sätter djupa sår i ens själ. Kanske man skulle skriva en bok om just såna här upplevelser så människor kan få en större inblick om hur barn och ungdomar kan ha det i det tysta och vilka signaler man ska leta efter så man kan försöka hjälpa innan de blir för sent.

Nä nu ska jag lyssna på lite musik innan man ska till att sova
Peace alla därute