Minns hur jag vaknade upp till ljudet av mamma som sa att det var dags att vakna och göra sig klar för skolan innan frukost, hörde hur fåglar skrek utanför fönstret och kände hur solen sken in och värmde min kropp. På väg till skolan så kände jag hur det kändes som en klump i magen på mig och tankarna for runt i huvudet, vad skulle gå fel idag och vad skulle jag komma efter med i de flesta av ämnena? Jag växte upp i en stabil och lugn familj med mycket kärlek och levde ett normalt liv med fotboll som aktivitet, (senare också ishockey och innebandy). Hade väl en pappa som inte var så aktiv i mitt liv annat än att skjutsa till fotbollsträningar och matcher men det dög för mig då, jag hade ju mamma och mina bröder. Senare så var det ganska så mycket bråk hemma och jag började mer och mer känna mig innesluten i mig själv på grund av att skolan mer och mer gick dåligt och allt tjafs som var hemma men sommrarna var härliga tider för mig ändå eftersom den spenderades i Krånge hos mormor och morfar i deras hus (det ligger på landet) där slapp man allt som hade med skola och kärleksbekymmer och de som var hemma att göra. Ena dagen så fick man följa med mormor och morfar till en sjö och fiska med vackert väder och massäck, det var så mysigt att bara kunna sitta där på en sten och se på flötet som guppade med vågorna i väntan på att fisken skulle nappa eller att få hjälpa morfar med att hugga ved inför kommande vinter. Morfar täljde en sommar en pilbåge med pilar till mig och min storebror som jag älskade att stå i solen med och skjuta mot garagetaket för att sedan hämta pilarna och se hur långt man skjutit.
Jag var ett snällt och lyckligt barn på den tiden.
Jag var nu tretton år och skulle börja högsatdiet samtidigt som jag kände hur någonting kändes fel inom mig, jag hade spelat fotboll sedan jag var sex år och trivdes med det och drömde om att en dag bli ett fotbollsproffs. Jag hade inte så många vänner i skolan så på träningarna och alla cuper jag var med i kände jag gemenskapen som fattades i skolan. Med tiden så slutade jag med fotbollen då laget splittrades och jag inte kände samma glädje för fotbollen som innan, jag började samtidigt att mer och mer bli frånvarande från skolan och bara hänga i korridoren som det hette. Jag var på en del lektioner med min cd-spelare på och satt oftast längst bak för att slippa svara på någon fråga som lärarna ställde ibland, jag ville inte skämma ut mig med att svara fel inför hela klassen. Discon och dans som ibland förekom ville jag helst av allt inte vara med på, jag var aldrig populär hos tjejer så den som fick dansa med mig kände väl ingen direkt glädje men visade det inte riktigt. Senare när jag dragit från skolan och hem igen eller på stan var jag som inne i min egna lilla värld, kände ju att det var något som inte stämde med mitt inre så jag höll mig mest för mig själv på rummet. Det hände att jag pluggade lite inför något prov som skulle komma längre fram men jag visste ju redan hur de skulle gå så efter ett tag så la jag ner det, allt jag pluggade in för ett prov var på prov dagen som bortblåst och ig vart resultatet. Efter ännu ett misslyckat matte prov gick jag ut i solskenet och kände en liten vindpust komma emot mig och jag funderade på vad som var fel på mig, hur mycket jag än kämpade för att få bra betyg så gick det ju bara åt skogen och inte många ville vara med mig heller på rasterna. Det kändes som att hela livet gick åt helvete för jag kände mig så vilsen och ensam med ett självförtroende som var så långt nere på botten att jag inte trodde jag fanns längre. Så fortsatte mina skolår och efter ett sommarlov så skulle man ju en solig och varm dag tillbaka för ännu en termin med upprop och samling med lite nya klasskamrater, jag hatade att höra mitt namn ropas upp inför hela aulan för att jag tyckte det var lika fult som jag själv och självförtroendet var ju sänkt i botten. När alla andra pratade om vart de hade varit på semester med sina familjer och alla andra roliga saker de gjort med sina kompisar hemma så hade jag inget att komma med själv, menar min familj åkte aldrig utomlands eller gjorde så mycket alls och jag hade ju börjat bli deprimerad utan att jag kunde sätta ord på det då. En dag när jag skulle öppna mitt skåp som man hade i skolan så minns jag att någon hade skrivit att jag var skita snygg men visste inte om jag skulle tro på det eller inte för det var något helt nytt för mig och dessutom så led jag ju av socialfobi och hade mitt dåliga självförtroende. Den som hade skrivit det orden på mitt skåp uppenbarade sig en dag och hon var det vackraste jag hade sett och är det än idag, jag vart alldeles knäsvag och skakis i kroppen. Jag var ju som sagt inne i skolket då och var ju inte så mycket på lektionerna och tänkte för mig själv att hur kan de komma sig att någon är kär i en sån som jag? En som kanske inte får så bra rykte eller som ingen tror kommer att bli något. Det här var under den tid då jag hade självmordstankar och bara ville dö och inte såg någon framtid alls, jag förlorade denna tjej lika snabbt som hon kom in i mitt liv, det tog oerhört hårt på mitt redan sargade självförtroende. Nian gick jag inte alls i skolan utan hade undervisning i en lägenhet med några andra elever från skolan och gick på samtal hos en ungdomspsykolog på bup för att inte sluta mina dagar som femtonåring. Sedan gick mitt liv lite i stå fram till jag var tjugo år ungefär men jag mådde lika dåligt som tidigare fast jag pratade bara inte om det med någon och hade via en kompis till min storebror hittat ett band från Halmstad som jag tyckte var riktigt bra och texterna stämde in på mycket, bandet hette Gyllene Tider och gjorde mig intresserad av musik på ett helt annat sätt, jag drömde om att själv bli musiker och skriva egna sånger precis som frontfiguren Per Gessle, han blev min stora idol och förebild. Det blev lite som medecin för mig mitt i allt mörker att stå och träna på sångrösten och låtsas vara honom men nu började jag även att ta till alkoholen lite smått för att dämpa min ångest, jag drack inte varje dag eller helg men då det kändes som jobbigast gjorde jag det. Senare vid tjugofyraårs ålder ungefär så uppsökte jag återigen en psykolog för att få prata av mig och se om det fanns någon medecin man kunde äta för jag orkade inte mer och ville inte bli beroende av alkoholen och den hjälpte ju bara för stunden, ville bara lämna Sundsvall i ren panik och fly från allt de förflutna som förföljde mig för i varje gatuhörn så såg jag ju kvinnan som jag älskade men hade förlorat på ett sätt som inte alls vart bra och alla andra misslyckanden som hänt som jag såg det. Vet inte hur många fester man var på utan att kunna bete sig som en normal människa, jag fick alltid panik inför möten med nya människor och försökte faktiskt ibland att passa in även om jag många gånger tackade nej till att gå på festerna eller andra sociala tillställningar. 2007 gick flyttlasset ner till Göteborg för att försöka plugga upp gymnasiekompetensen och jag minns hur lycklig jag var att få komma bort från Sundsvall äntligen, men pluggandet gick inte så bra som jag hade hoppats men jag försökte iallafall och fick träffa helt fantastiska människor där på den folkhögskolan som jag gick på, några vart mycket nära vänner som jag umgicks med. Mitt mående var inte lika illa som tidigare men var heller inte bra, jag var fortfarande den osäkra, lilla vilsna pojke som tidigare men nu kunde jag ju andas i min nya hemstad och drömma om framtiden lite mer tydligt och tränade än mer på att inte vara så inne i min egna bubbla, jag hade ju vänner kvar i Sundsvall med som jag inte glömde heller även om jag alltid varit dålig på att själv höra av mig på grund av att jag inte ville störa dem
