Förstår inte!!

Varje dag som går av mitt liv så försöker jag att hitta ett jobb som kan passa mig och som gör att jag får något att göra men av alla jobb som jag söker på får jag inte napp. Börjar mer och mer att lägga ner jobb sökandet då de tar en oerhörd energi att söka låt säga 20 jobb om dagen men inte ens få ett svar tillbaka från något av de ställen man sökt på. Samtidigt retar man sig på att många andra som inte har så mycket betyg eller erfarenhet får jobb hur lätt och snabbt som helst, det måste ju ses som något konstigt att av 10 personer som har samma bakrund som jag så får 8 av dem jobb, men jag är inte en av dessa 8. Man brottas inte bara med sin depression utan även detta utanförskap vad gäller jobb så varje dag man vaknar med att försöka tygla sina demoner i själen så ska man också tackla sin jobb situation med mera , ibland känns de bara som att man ska explodera och dö ut som en vissen blomma innan livet ens börjat för att leva på existensminimum är inte de roligaste man kan göra eller de lättaste för den delen, när pengarna kommer så går direkt iväg. Nej man ska nog ge upp allt jävla trams och dra iväg bort från Sverige, söka lyckan någon helt annan stans där man iaf kan få en chans till arbete och kärlek.

Därmed sätter jag punkt

Inom sig själv man är trygg!!

Ja just så ser jag på livet att det bara är inom sig själv man är trygg från andras tankar och ord om en, har aldrig i livet varit en person som utomstående i skola och umgängeskrets har sett som annat en den konstiga fula killen, jag var den i skolan som alla bara höll sig undan ifrån så mycket som möjligt, jag var den som aldrig skulle bli något i vuxen ålder. Varje dag man gick till skolan så kände man klumpen i magen när man insåg att man bara skulle vara i vägen för alla andra så när man gick i 8:an så började skolket och den inåtvända attityden för vänner hade man inga äkta av. Många av dagarna så drog man bara till plugget på morgonen för att nån timme senare dra hem igen när ingen var hemma eller ner på stan och kolla lite i affärer, i skolan ville jag inte vara och klarade inte heller av det. Där fanns ju även min som jag såg det själsfrände och vackraste kvinna jag någonsin har sett, än idag är hon det men förlorade all kontakt med henne lika fort som hon kom in i mitt liv vilket fick mig att helt ta avstånd från skolan som jag minns de, för klarade inte av att se henne i korridoren med sina vänner när man hade gråten i halsen och egentligen bara ville öppna käften och förklara vad jag kände och vad som gjorde att allt gick fel men är man nertryckt i sina skor så får man inte fram många ord. På senare år så har man ju insett att skolåren inte var det bästa och att tonåren skadade mig väldigt mkt fram till mer vuxen ålder, även om jag har mina svackor då och då men nu vet man mer vilka vänner som är äkta och vilka kvinnor som inte sätter djupa sår i ens själ. Kanske man skulle skriva en bok om just såna här upplevelser så människor kan få en större inblick om hur barn och ungdomar kan ha det i det tysta och vilka signaler man ska leta efter så man kan försöka hjälpa innan de blir för sent.

Nä nu ska jag lyssna på lite musik innan man ska till att sova
Peace alla därute

Jag är en gummibjörn!!

då sitter man här då och tittar ut över ett landskap som på nåt vis får en att längta efter den sista pusselbiten i livet. Men vad det skulle vara vet jag ännu inte riktigt, fast jag har det inte så dåligt som jag ibland kan tycka att jag har de. Något som ändå glädjer är att allt hat som jag har haft i min kropp inte längre är så stark och styr mitt liv fast vissa saker kommer man ju alltid att känna ett visst hat till så som lögnare, falskhet, ja listan kan göras längre men får inte fram det just nu.

Ha det bra alla vänner där ute

Man lär av sina misstag!!

Ja det är så sant som det är sagt det, för nog har man gjort ett och annat misstag som varit lite svårare att förstå än andra men samtidigt så lär man sig ju något av det, man lär sig att man inte kommer göra om dem igen utan ta en annan bättre väg. Jag har med tiden suttit och funderat på vissa av mina snedsteg och kommit fram till att jag inte alls var så smidig och smart som jag trott innan. Har samtidigt lärt mig att man ska följa sitt hjärta och drömmar vilket jag gör mer och mer för var dag, jag om någon vet hur det är att inte ha nån identitet och känna sig helt ensam och värdelös samt vara fastspänd i en depression. Jag hade en gång en fantastisk flickvän men ju mer tiden gick så insåg jag att hon inte var så lycklig som jag hoppades på med mig och ja man hade ju inte mycket inkomst då heller, vilket påverkade mycket det med men vad jag tror kraschade vårt förhållande var att hon med tiden ägnade mer tid med fb än med mig och hade tankarna på en annan man som bor i samma län. Jag var inte bättre då jag heller utan sökte upp min allra första kärlek jag nånsin haft för att få lite stöd av nån utomstående som kunde svara på mina misstankar och frågor. Sen så kom ju även dennes lögner om att det fanns känslor kvar och att vi skulle ha en chans att börja om vilket resulterade i att jag släppte min dåvarande så hon fick den hon verkligen verkade vilja ha. Men kan bara få sanningen och svaren på frågorna av dem men de sker nog aldrig så har lagt detta bakom mig och börjat om och blivit en mognare kille istället. Bra va??

På återseende!!

Dikten till morfar 09

Vad var det som hände?
skulle ju inte bli så här nu
att du drogs ifrån mig
kan du höra mig gråta
kan du se mina tårar
jag bara frågar
är du vinden som blåser
när jag tar min promenad
hjärtat gör ont, tror att jag går av
känns som allt bara är en dröm
jag vill vakna upp och veta att du fortfarande finns
så jag kan skojja med dig
så som vi alltid gjort
du och jag älskade morfar
känslor och minnen försvinner aldrig
de finns alltid kvar
hej då morfar
nu tar du inga andetag längre

gamla dikter från förr!!

Fåglar flyger på himmel så blå
Horisonten är nog allas mål
Varför känns det då så svårt?
Jag vet ju vem du är
Jag kan skriva ditt namn
För att du ska förstå
Rosen är röd liksom du
Fast vackrare är ändå du.



Förlåt för mina känslor
Förlåt för min starka kärlek till dig
Jag vet att livet blir hårt
Jag får försöka leva utan dig
Jag flyttade ifrån dig
För det går inte att se dig med någon annan
Man får följa vindens klara väg
Kanske hittar man sin nya väg att gå
Fågelsången börjar sakta tystas ner
För vintern kommer och knackar på
Vill man vara med då?



Sakta man går genom parken
Solens strålar lyser klart
Båten guppar på vågor så små
Kan dagen bli bättre än så.


Tyst man vaknar
När dimman ligger klar
Fågelsången visslar så skön
Känslorna spritter fram i kropp och själ
Länge var undergången så rå
Man hade inga mål
Ljuset kommer och knackar på.


Kärleken vart är den?
Sitter bara tyst
Fast jag vet att du är här
Rädslan för att göra fel sitter där



Det är något hos dig
som dras till mig
tittar ibland på dig i smyg
kan inte beskriva hur vacker du är
kan jag alltid vara din soldat?

Gammalt groll

Du gav mig ditt ord
på att du hade känslor kvar
ändå sitter jag här med ett skyfall över mig
du gav mig ett oerhört svek
det kan aldrig glömmas av mig
där ute är det varmt, här är det bara kallt
nu tar jag steget bort från dig
jag vänder min båt och far mot ett annat mål
du blir blott ett minne från det gamla
ändå kan jag aldrig sluta tycka du är det vackraste

Jaha, nu sitter man här!!

ja så är det fredag igen då och ännu en vecka som har passerat utan att man gjort något speciellt alls, sitter och tänker på dig nu igen =)....... du är en sån fantastisk människa som är värt att skriva om utan att nämna något namn och jag undrar om de någonsin kan bli du och jag? Jag vet att jag har mina brister och fel men med dig så döljer sig de felen automatiskt och jag känner mig bara så hel...... brukar titta på korten på dig och komma på mig själv med att le med hela kroppen så som man gör när man är lycklig, så hoppas innerligt att det kan bli något av det här så småning om. Nä nu orkar jag inte skriva något mer men kommer skriva igen snart.


Hej och go natt
Forza Timrå imorrn