Jag kommer aldrig komma hem!!

Sitter just nu i Sundsvall och funderar ut hur jag ska lyckas ta bort alla mina hjärnspöken från huvudet? När jag lyckats med det så kommer jag nog att så fort jag bara kan lämna staden för gott för efter denna tömning så finns inte mycket kvar för mig här att göra egentligen. Åter igen så drömmer jag om den kvinna som jag älskar mest av allt på denna jord, kommer nog aldrig lyckas att stänga dörren till henne för hon har nyckeln till mitt hjärta i sin hand, kan mycket väl bli så att dessa hjärnspöken tar mig med ner i graven men de må så vara. Då kan jag ju inte plågas mer eller göra någon illa heller för den delen. Drömma kan man ju och det är jag bra på synd bara att mina drömmar aldrig hinner bli verkliga innan de är för sent. Du får mig att skratta, känna lycka, känna mig vacker, vara behövd, synd att jag inte får chansen att ge dig de känslorna tillbaka.
Kampen mot mina inre plågor kommer jag utkämpa själv, om de går åt skogen så kom ihåg att jag älskade dig av hela mitt hjärta <3 fast så långt ska de väl inte gå?